Att ställa om samhället

Hade nån sagt till mig för ett år sen att jag skulle börja tro på samhällets kollaps och engagera mig för att ställa om mitt liv och samhället hade jag nog varit lite tveksam. Men det var nån gång under förra våren som jag första gången kom i kontakt med de här tankarna på kollaps och omställning. Till en början var det mina grannar som pratade om det ur ett survivalist perspektiv. Hur kunde man förbereda sig inför den kommande finansiella kollapsen? Hur kunde man lagra mat för en eventuell plöstlig oljekris? Jag ställde mig till en början rätt oförstående till deras prat. Alltså, jag insåg att oändlig tillväxt är omöjlig och att vi står inför peak oil, men att det skulle kunna få några större konsekvenser för mitt liv hade jag svårt att se.

Genom en kontakt i Naturskyddsföreningen råkade jag och min familj hamna på en kurs om att bygga jordkällare och där mötte vi människor som pratade om omställning mer utifrån ett perspektiv som jag kände mig hemma i. Att odla en så stor del av familjens mat som möjligt har alltid varit ett mål för mig. Jag gillar att påta i trädgården, gillar giftfritt odlade grönsaker som i princip inte orsakat några transporter alls och tycker dessutom att det är viktigt att bevara gamla lantsorter av olika grödor. Det här var en del av omställningen för personerna på jordkällar-kursen. Så jag började fundera lite på peak oil och hur vårat samhälle egentligen påverkas av att oljan minskar. Tidigare hade jag tänkt mig att det mest skulle leda till att bensin och mat blev dyrare och att man skulle bli tvungen att ersätta oljan med alternativa bränslen, som etanol och biogas. Men nu, efter att ha läst boken "Omställningens tid" av Björn Forsberg, så inser jag att det kommer inte gå att producera alternativa bränslen i de mängderna som skulle behövas för att ersätta oljan och det kommer att behöva göras radikala förändringar av samhället för att mänskligheten ska klara sig över peak oil. Antingen gör vi förändringarna frivilligt, eller så kommer de tvingas på oss ändå, vare sig vi vill eller inte. Forsberg har bland annat rest till Detriot och Kuba, två platser som av nöd tvingats ställa om och som får stå som exempel på det som eventuellt väntar oss. Boken är spännande, intressant och hoppfull läsning, tycker jag.

Jag tror inte på samhällets snara och omedelbara kollaps (även om jag inte utesluter att det skulle kunna hända), men jag tror att vi måste börja ställa om till ett mer hållbart samhälle. Eller hållbart är nog egentligen fel ord, eftersom det får en del att associera till klimatkompensation av flygresor snarare än ett samhälle som överlever kriser. Jag tror vi behöver ett motståndskraftigt, resilient, samhälle. En ledare i DN fick mig att inse exakt hur sårbar vår livsmedelssituation är. På kort sikt kan man såklart lösa det problemet genom att ha ett privat litet livsmedelslager i skafferiet, men på längre sikt krävs det att vi framställer en större del av vår mat själva eller i alla fall i närområdet. Och framställer maten på ett sånt sätt att vi kan fortsätta med det även om bensinen kostar 65 kronor litern och det inte går att åka till Plantagen och köpa kogödsel på säck.

Det är lätt för mig att omfamna det här, eftersom jag är van att tänka miljömässigt när jag planerar min trädgård och eftersom mitt intresse för gamla lantsorter gör att jag försöker odla så mycket som möjligt av mitt eget utsäde.  Men även den som aldrig tidigare har haft krukväxter kan ha en tomatplanta på balkongen. Det är inte svårt att lära sig. Man kan inte göra allt på en gång, men vi har som mål att med små steg försöka forma vårat liv så att vi blir mer motståndskraftiga mot framtida kriser. Här på bloggen kommer jag skriva om t ex hur och vad vi odlar (under etiketten odling).

Det finns lokala omställningsgrupper på många håll i Sverige. Man kan hitta dem genom Omställning Sverige.